Idag tog jag bilen och åkte hem, till mitt gamla "hem" ute på landet. När jag var 14 månader gammal så hamnade jag på ett fosterhem. Min fostermamma var nyskild och behövde väl en extra inkomst, men jag fick varken synas eller höras och hon letade hela tiden fel på mig och jag fick höra då och då att jag inte var vatten värd pg. av min släkt. Och om jag sa något till någon så skulle jag hamna i ett värre fosterhem, och när hon ville göra mig ledsen så slog hon alltid sönder mina muggar. (Jag hade en speciel mugg som var extra fin, ha ha, och som inte någon annan fick dricka i. Den var bara min. En trygghet att ha något speciellt). Jag hade flera sådana saker, som tex Kalle Anka tidningen som mormor Premunerade på åt mig. Ibland så kunde det vara klistermärken med i tidningen, men ibland om inte jag hunnit få tidningen först, så kunde märket vara borta. Då hade min fostermammas yngsta son var där oftast och norpat den. Jag har pratat av mig hos många psykologer som vuxen pg. av hennes kränkande sätt mot mig. Det man upplevt som barnsben har präglat ens hela liv och jag har försökt tro folk om gott oftast, och jag har tänkt att, det kan väl inte finnas fler som hon, men så fel man har.

 Ändå så stannade jag kvar där ute tills jag var runt 22 år, och jag tror det berodde på att jag älskade livet på landet och hästarna som jag flydde till direkt efter skolan. Varja helg eller varannan helg så besökte jag mormor under uppväxt tiden. Men min mormor drack jämt och det blev bråk oftast mellan henne och Isac, hennes sambo. Så när jag åter kom ut till fosterhemmet på söndagarna så fick jag höra av min fostermamma, jaha! nu syns det vem du varit hos. Du är precis lik din släkt, bara för att man var trött pg. av allt man upplevt hos mormor. Min mormor var annars väldigt snäll när hon inte var full, och jag har också fina minnen av henne och Isac. Min mormor hade det nog inte lätt helle. Min morfar tog livet av sig när min mamma var knappt 1 år, och jag tror att hon sedan hade det väldigt kämpigt, både fysiskt som psykiskt.

Nä nog pratat om jobbiga minnen. Där jag växte upp var det i alla fall vackert. Jag tog lite bilder på omgivningarna, och här kommer dom.

Jag börjar med en bild från Helde. Stallet där jag var skötare på någrta travhästar när jag var 13-14 år. Inte längt ifrån så brukade jag stå och vänta på bussen, till skolan. På grusvägen där jag stod och tog bilden så går en mindre åker väg intill häststaketet fram till gården och stallet. Alebäcks stuteri ligger kanske 1-2 km bort. Jag minns en gång en anställd på stuteriet som heter eller hette Thomas. Han kom körandes förbi stallet med Ideal Du Gauze. Vet inte om jag stavade rätt nu :) Idealen kallade vi honom för. Thomas stannade till vid stallet och pratade med oss, och vi fick se trav undret på nära håll. Man kunde knappt tro att han var en travhäst, Men franska travhästar är sådana att dom har mer ridhästutseénde över sig. På håll såg vi honom köra iväg, och nästan precis där jag stod, så stannade Thomas och Idealen. Där stod dom en halvtimma, och vi undrade om det hänt något. Nej, det hade det inte. Thomas hade tänkt vända hemåt, men Idealen ville åt andra hållet. Om jag nu minns rätt så vann nog Thomas till sist.

På vägen på bilden ovan, har jag cycklat mången gång till busshållplatsen när jag gick i skolan i Lidköping, eller till stallet i Helde.

Om man tittar till vänster sedan, så ser man Filsbäcks gård. Se bilden nedan.

På bilden ovan så delar sig vägen. Här går vägen rakt upp mot "Labans stall" som jag kallar det. Nu är Laban död sedan många år, men hans son lever förhoppningsvis. Jag fick ta hand om en liten fuxigt travsto där när jag var ca 10-11 år. Stallet ligger kanske knappt en km hemifrån där jag bodde, så det blev en tillflyktsort för mig. Stallet syns knappt härifrån så här kommer mer bilder.

Nu undrar ni säkert varför jag visar så många bilder på den här vägen. Jo, en gång så var Red Fire som hon hette extra knepig. Hon blev visst sådan när hon brunstade fick jag veta. I början hade jag ingen sadel till henne och jag fick rida barbacka. Och så brunstade hon som attan en gång under en ridtur. Himmel, jag hade knappt någon kontroll alls. Vi mötte en travhäst som jag senare skulle sköta, och hans skötare ute i skogen. "Rädisan som jag kallade Redfire för, ville prompt hänga efter honom, och jag fick stopp på henne precis innan dom kom fram till stallet i Helde. Sedan när jag skulle svänga upp rakt mot "Labans Stall", så tog hon bettet mellan tänderna och drog iväg. Jag försökte "såga" med tyglarna då, för att få stopp på henne, men då bet hon tag i bettet än värre, så det var som om tyglarna satt fast i en vägg. Nu gick, det fort vill jag lova, och jag satt på henne barbacka. Jag minns att jag tittade ner mot diket, för jag tänkte att jag nog skulle ta och hoppa av, men det gick så fort att jag knappt såg något. Vinddraget gjorde att ögonen tårades. Nä i den farten var det nog bäst att sitta kvar, och jag hoppades att hon inte skulle hitta på något fuffens framför stallet bara. Framför stallet stod flera hästägare såg jag, varav Redfires ägare. Dom stod och gapade stort som fågelholkar när jag kom som en blixt farandes. Himmel nu lär jag få skäll tänkte jag, för att jag stollrider hästen. Som tur var så saktade "Rädisan" in på ett sätt som hästar brukar göra när dom sprungit riktigt fort, utan fuffens för sig. ( Hästar kan ibland bocka av sina ryttare). Jag kanade av "Rädisan" och hasplade ur mig en ursäkt, jag kunde inte få stopp på henne, och gick snabbt in med henne i stallet med skamsen uppsyn. Nu kommer jag få jätte skäll tänkte jag igen. "Rädisans" ägare kom strax efter in i stallet för att kolla så jag mådde bra, sedan fick jag höra att det var inte första gången hon gjorde så. Det var därför dom fick sluta ha henne som travhäst för hon hade stuckit så många gånger. Och jag fick ingen skäll, och det var den enda gången som hon stack för mig. Många år senare när hon gått som fölmärr, så fick jag en förfrågan om jag ville köpa henne. Men då hade jag redan en egen häst, och jag sa att hon var nog lite för liten för mig nu. Hon var bara 145 cm hög, och när jag red henne så var jag bara i 11 års åldern. Jag kommer alldrig att glömma henne och den vilda tur hon gav mig den gången. Nu fortsätter vi på den andra turen.

Nu undrar ni säkert varför jag visar den här bilden. Platsen ligger kanske 200m från Labans stall, på vägen hem till mitt gamla hem. Bakom trädet, intill vägen låg ett litet torp med jordgolv, som Einar Hjort torpan bodde i. Han var en speciell människa. Ett original. Han badade alldrig, gick och letade efter saker på soptippen och spelade fiol, tror jag att det var. Eller var det dragspel? Jag minns att Nils, en av min fostermammas bekanta och jag gick dit en gång när jag var mycket liten. Einar och Nils spelade tillsammans. En av dom på munspel och den andre på dragspel eller fiol. Jag minns inte riktigt. En sak minns jag i alla fall. Nils var jätte snäll och han gav mig alltid insyltade grisfötter tills jag kom på vad det var för något. Då ville jag inte ha dom längre. Nils försvann senare efter att min fostermamma skällde ut honom för något. Jag minns bara att hon skällde för fullt på honom och att han satt och grät.

Här är huset som jag växt upp i. Eller? Jo. Bilden är tagen från samma plats som jag tog bilden på trädet där Hjort torparns torp legat. Min fostermamma dog för några år sedan på ett hem. Hon blev ca 93 år gammal. Huset hade då stått tomt i ca 2-3 år. Det syns inte hur det en gång sett ut. Det var litet och gult. Det hade plattor på sig, sådana plattor som innehöll asbest.

Nu har jag kommit lite längre fram. Jag har ingen aning hur den nya ägaren tänkt bygga om huset. Det ser knepigt ut, som om han tänkt bygga in huset. Plattorna är i alla fall borta, så man ser hur huset en gång sett ut.

på gaveln hitåt, på andra våningen hade jag mitt rum. Stället ser förfallet ut och jag undrar hur lång tid den nya ägaren tar på sig, att bygga färdigt huset på. Jag undra om den nya ägaren stött på några spöken än :) Många konstiga saker har man nog upplevt där.

Inte långt ifrån mitt gamla hem så ligger det gamla stallet, där Mallen föddes. Så här ser det ut nu, alldeles igenvuxet och stallet fallfärdigt. På bilden nedan så ser man hur hagen såg ut en gång. 

Va jag saknar min Malle, och hans mamma Figgy. Mina älskade hästar.

På den här vägen som leder mot Vinninga, har jag rejsat mången gång med Figgy. Om vägen var för hård att springa på ibland, så om det var stubbåker intill, så rejsade vi där. Så fort vi red in på den här vägen, så visste Figgy på en gång att hon skulle få springa. Hon blev skogstokig och jag fick vända henne om, innan jag släppte iväg henne. Då fick hon springa så fort hon bara ville, för jag släppte tyglarna lösa. hon älskade att springa och vi låg som en rem på vägen. Fick höra av en vän en gång, att hennes mamma tyckte jag var tokig ha ha.

                         Här slutar åkturen.