Varje morgon så vaknar och känner mig rätt ok, tills jag går upp och då duker alla människor upp i huvudet som gjort livet surt för en. Under dagen sedan så får jag jobba mig upp och tänka på sådant som gör mig glad så jag senare ska lägga mig är på topp humör. Just nu när jag skriver det här så lyssnar jag på gamla låtar på spotify som får mig att må bra    Tänk va några gamla 50 tals godingar kan göra när man är lite blue.

Annars får man trösta sig med en donuts som Homer ovanför brukar göra. Men risken är att donuten sätter sig runt magen som en ring.

Jag har många gånger, väldigt många gånger råkat ut för människor som har baktankar, som inte lyssnar på en när man säger prompt nej, och som ljuger och inte är ärliga varken mot sig själva eller mot andra. Dom är egoistiska och saknar empati.

Vad är det som har hänt? Det är vuxna människor som betér sig som småbarn, och jag har haft eller har oturen att stöta på sådana med jämna mellanrum. Jag har hjälpt flera st. men vips så vill dom ta hela armen på en, och har svårt att acceptera när man säger prompt nej. Jag är sjukpensionär och det talar jag om så fort jag stöter på någon ny människa, och jag talar även om varför jag är det.

Jag måste ta hand om mig själv först, så att jag mår bra, så jag i min tur ska slippa be om hjälp. Det kanske inte syns på mig när jag mår som bäst, att jag inte är ok, men det är för att jag inte utsätter mig för sådant jag mår sämre av. Men sådant verkar folk inte fatta, tyvärr.

Många verkar också tro att man kan köpa allt, bara man betalar tillräckligt mycket. Men man kan inte köpa till sig lycka. Jag är himla glad för det jag har, och det jag har är jag väldigt rädd om, för det jag har, om jag inte hade det så skulle jag gå i kvav. Jag skulle inte klara mig helt enkelt.

Alla som känner mig vet att min bil är guld värd för mig. När jag hade min förra Sierra av samma årsmodell, så stötte jag på en gubbe som började tjata om att han vill köpa den av mig. Jag talade om att jag kan inte sitta i någon annan bil, att den var guld värld för mig för jag hade kroniskt ont, ändå så fortsatte gubben tjata och började rabbla upp olika summor han vill betala för bilen. Jag sa så snällt jag kunde att det var ingen idé att tjata. Jag klarar mig inte utan min bil sa jag. Men gubben följde mig ändå runt, vart än jag gick. Jag var nere i ett garage och hälsde på en vän, och det var där som gubben dök upp. Taill slut tröt mitt humör och jag fräste tillbaka att jag kör hellre bilen i älva än att jag sålde den till honom.

Att man ska behöva bli så jäkla ilsk för att få folk att fatta att man säger nej.

I hela mitt liv har jag blivit överkörd titt som tätt av människor som tror sig kunna styra opch bestämma över mig. Inte underligt att man blivit som man blivit.

När jag säger nej så får folk acceptera att jag säger nej hädanefter. Så är det med det.

Men så finns det dom som inte fattar vad nej betyder. Det finns inget som heter nej i deras öron verkar det som. Vad sjutton ska man göra med dom?

Jag har en granne som jag hjälpt lite, men sedan ville grannen att jag skulle hjälpa den mer, och då sa jag nej. Den här grannen vet att jag är sjukpensionär och vilka problem jag har, men den här grannen mår psykiskt dåligt och tycker väldigt synd om sig själv. Grannen tröstar sig med att köpa saker som den inte behöver, men som får den att må bra. Grannen vill att jag ska hjälpa den hem med dessa saker, men jag sa nej, för sakerna kan vara rätt stora ibland. Jag har blivit utnyttjad förr och kände igen symptomen.

Trotts att jag sagt nej så fortsatte grannen att tjata. Grannen ringde till och med när jag var på sjukhuset och gjorde biopsiprov en gång. Åter igen ville grannen ha hjälp med att frakta möbler den köpt. Jag sa nej för jag var 5 mil hemifrån, och grannen visste att jag skulle göra den här provtagningen. Ändå så ringde grannen och tjatade. Senare samma år, på hösten ringde grannen igen när jag var på ett annat ställe på förhör. Grannen visste att jag skulle dit och hon visste vilka problem jag hade för jag har IBS mage.  När jag åter sa nej så blev hon sur på mig, men det är väl inte mitt problem om hon alldirg lyssnar på vad jag säger. 

Tills slut orkade jag inte med mer tjat utan jag fick säga att jag orkar inte längre. Grannen är nu skitsur på mig, men det skiter jag i. Jag har fått stöd från en annan granne, och det är skönt att veta av någon annan att det är inte jag som det är fel på. Min sura granne mår dåligt och tänker mest på sig själv, utan att tänka på vad den utsätter andra för. Jag har sagt till grannen att den får be en frisk människa med en större och nyare bil om den vill ha hjälp med att frakta hem möbler. Vad jag vet nu så har grannen fått hjälp från någon annan. Min granne är en samlare, och det förstod jag redan från början, därför sa jag nej på en gång.

Allt tjat fick mig att bli gör låg och alldeles ur gängorna. Jag har haft så gräsligt ont en lång period för några år sedan, så jag trodde jag skulle få hänga mig för att bli fri från smärtan.Det slutade med att jag fick panik ångest och fick äta ångest dämpande piller. Alldrig igen säger jag. Jag känner mig som en byracka någon har sparkat på tillräckligt många gånger. Byrackan har nu börjat bita tillbaka.

Jag är snäll och trevlig mot alla människor, så länge dom är snälla och trevliga mot mig, och... ingen ska tro att jag litar på någon längre. Jag litar inte ens på mig själv. Jag synar sömmen av folk innan jag släpper in dom i mitt liv hädanefter, och det kan ta väldigt lång tid innan jag gått igenom varenda söm, kansek ett helt liv.

Nej nu har jag skrivit av mig för den här gången. det var skönt att bli av med lite skit. Om någon läser det här som känner igen sig och har något tipps om hur man undviker energitjuvar på ett smidigt sätt, kriv gärna en kommentar.

Idag faller det ett strilande vårregn där jag bor, och det börjar sätta igång att spira ute i naturen på allvar. Helt underbart. Jag måste måla på bilen men det måste var minst 15 grader i luften och torrt väder, så färgen och sedan kittet jag ska lägga på, torkar bra och fort. Det är som att pyssla om en gammal båt så den inte rostar bort. Bilen, förutom missarna då, är min värdefullaste sak i livet. Utan den så klarar jag mig inte och har inget liv heller. Den tar mig till affären och ut till Bobacken och andra fina ställen som jag mår bra av, att vara på.

Ha nu en fin fortsatt onsdag på er.