Jag har valt att skriva ett brev, eller ett meddelande snarare till min "mamma". Det här året vill jag ska bli så bra som möjligt och jag vill inte ha med några hjärnspöket att göra som får mig att må dåligt. Förra sommaren kunde man verkligen kalla för sommar, men några personer fick mig att bli låg, och på det sedan fick jag en allvarlig förkylning när vädret var som hetast, och jag var sjuk i flera veckor. Det tog dock 2 månader för rethostan att försvinna.

Jag har suttit hela förmiddagen och skrivit på det här. Jag har ått rota i gamla minnen som gjort ont men jag kände att jag bara måste. För ett par veckor sedan så sms:ade min sk. mamma till mig och frågade om jag hade 2 katter och om jag en eller 2 lådor till dom. Hon frågade inte hur jag mådde ellerhade det. det har hon aldrig gjort. Jag har inte pratat med henne sedan förra incidenten då hon höll på att preja min bil av pur ilksa. Vi hade firat Jul hemma hos Fredriks dotter och när vi var på väg ut till våra bilar så hade hon glömt sin väska. Hob beskrev den för mig och jag gick in för att leta. Eva som min mamma heter har lite svårt att gå, efter en propp hon fått i benet. Jag gick in och tittade efter väskan men jag hittade den inte. Jag frågade Fredriks dotter om hon sett den men dom visste inte var den var. Efter ett tag gick jag ut igen och sa att jag inte kunde hitta den. Eva blev tvärilsk. Det blev full fart på henne och hon styltade iväg. Hon kunde försökt beskriva väskan igen för mig men det gjorde hon inte. Ännu en gång så fick jag skit igen. 

Jag lever med kronisk värk, iBS mage och är stress känslig och nu fick det vara nog tänkte jag. Jag sa till henne att jag orkar inte umgås med någon med oberäkneligt humör och ville inte ha med henne mer att göra, men tydligen har hon inte förstått det. Ni får läsa mer om varför jag valt det här beslutet i meddelandet nedanför. Jag vill må bra och leva ett så lugnt liv det bara går, resten av mitt liv. Jag är värd det tycker jag. Ingen mer ska få bestämma över mig och vad jag ska göra i mitt liv. Jag löever efter måttot: Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Ursäkta för alla skrivfel. Fingrarna slinter över tangentbordet och min koncentrationsförmåga har blivit lite låg efter förmiddagens skrivande.

Hej!

Hoppas allt är bra. Jag skriver det här för att du verkligen ska förstå varför jag inte vill ha något med dig att göra, för resten av mitt liv. Innerst inne vet du redan varför, men av någon anledning så vill du inte inse varför.

Jag har undrat många många gånger vad du skulle ha mig till, för du har aldrig ens försökt att ta hand om mig. Jag visste redan som liten vilket helvete jag hamnat i. Inte en enda gång när du kom hem till mormor där jag var, så kunde du inte låta bli att börja bråka. En av dom värsta gångerna var när jag vaknade plötsligt av att ni trillade över mig på sängen och skrämde vettet ur mig. Ni skrek som besatta och det sista du gjorde var att dra loss en stor hårtuss från mormor.  Jag var väl knappt mer än 2-3 år gammal. Kommer du ihåg den gången då du tog med mig hem till någon kille och hans familj, där vi skulle fira Jul. Jag hade väl precis lärt mig gå på pottan och du slapp byta blöjor på mig, så då kunde det väl inte vara så svårt ta hand om mig. Jag förmodar att du tänkte så, men varför tog du med mig överhuvudtaget? När vi väl kom du dit så stack du och lämnade mig kvar. Jag fick sitta ensam på ett rum och vänta på dig, hela Julafton. Jag gick ner en gång på kvällen minns jag och frågade när tomten skulle komma, och jag fick till svar av killen att tomten kommer med bussen, sedan fick jag gå tillbaka till rummet igen. Det var första gången i mitt liv som jag kände mig riktigt riktigt övergiven. Jag fick väl lite mat av dom som bodde där, men jag vara där ensam hela Julafton ända tills nästa dag, då du till sist kom. Några julklappar fick jag inte förrän jag kom hem till mormor sedan. Jag hoppas verkligen att du fick skämmas ordentligt.

Jag har sett och hört hur du bråkat med folk som varit nära dig, Kommer du ihåg Florens? Har hört många historier om era bråk. Mormor har berättat mycket om dina bråk. Du har till och med skickat hotbrev till dig själv och visat upp dom sedan för mormor. Du har även skickat vidriga brev till mig, som jag sedan visat för mormor. Du har förstört både Julaftnar och födelsedagar för mig. Du har även ljugit för mig, och du som själv inte gillar när folk ljuger för dig. Du är bara så helt otrolig. Du har sagt till folk att jag är din dotter, men vet du hur det är att ha en dotter egentligen. Du kollade aldrig hur jag hade det ute hos Alica. Du ringde aldrig eller eller åkte dit ut och hälsade på mig. Det kunde gå väldigt långt tid emellanåt då jag inte såg dig. Alice sa jämnt tillmig att jag itne var vatten värd för min släkt inte ville ha mig. Hon var lika dan i sitt beteénde som du var. Gapade och skällde för allt och allting. Man visste aldrig på vilket humör hon var på, på morgonen. Hon gillade att trycka ner mig i skorna när hon mådde dåligt och spydde galla över mig för minsta lilla. Jag fick sitta ensam på mitt rum och vara tyst. Jag fick inte störa henne eller vara ivägen.

När jag började skolan sedan så hade alla en mamma och en pappa. Alla verkade ha någon som älskade och tyckte om dom, och jag blev avundsjuk för jag ville också ha en mamma och en pappa som älskade mig för den jag var. Jag började fantisera om att jag hade en mamma och en pappa som bodde i ett stort hus, och vi hade hästar. Appropå hästar. Om inte mormor visade mig dessa underbara djru och jag hade ett stall att flyt till. Då vete katten om jag överlevt min barndom. Jag började ljuga och sa till klasskompisarna att jag bodde i ett stort hus och hade hästar, men snart blev ju dom lögnerna på komna och jag blev inte så omtyckt i klassen. Jag mådde inte så bra av att ljuga heller. Men jag fantiserade fortfarande om en mamma och en pappa.

I hela mitt liv har jag fått uppleva bråk och svek, och tillls för några år sedan då jag sa till dig på skarpen, efter ditt senaste påhopp då du nästan prejade min bil när du blev rasande, igen. Jag har varit din jäkla slagpåse så fort du inte varit på humör. Kommer du ihåg när vi skulle åka till västkusten. Jag koncentrerade mig på att köra och jag kände att något inte var ok med bilen. Du pratade om att några hade kört fel, pg. av dom stavat fel i GPS:n. Vad arg du blev för att jag inte hörde ordentligt. Jag sa att något var fel ochstannade bilen och gick ut och kände p hjulen fram. Vänstar hjulet var varmt och så började du tjata om att jag behövde ställa in framvagnen. Nej sa jag, jag vet vad det är för fel. Bromsbeläggen låg på för bromsoket kärvade sa jag. Nä sa du, jag behövde ställa in framvagnen. Du hetsade upp dig väldigt och tjatade om framvagnen. Till slut höll jag med för att du skulle lugna dig, och jag förmodar att du förstod det och blev ännu surare för du ville ha igång ett bråk, och det fick du ju. Direkt jag sagt att det var nog framvagnen så kontrade du med att du ville hem. Vi hande knappt hunnit till Grästorp som tur var, men av ren vres sedan, efter att jag lämnat av dig hemma, så körde jag själv till västkusten, vilket var kanske dumt, för jag fick byta både bromsskivor och bromsbelägg. Jag hade ett bromsok från min gamla bil som var i bättre skick som vi satte dit, så nu strular inte det bromsoket mer.

Jag fattar inte ens att du kan kalla dig mamma. Camilla som du pratat en massa skit om, har sagt till mig att det finns folk som kännt dig sedan du var ung, och som inte har en aning om att du har en dotter.

Det finns många ordspråk om folk som tagit emot mycket stryk. Som: bränt barn skyr elden, som man bäddar får man ligga eller om man parkar en hund tillräckligt många ggr. Så biter hunden tillbaka.

Om du fortfarande inte fattar varför jag inte vill ha något med dig, så bör du undersöka hjärnan eller gå till psykolog. Du har ett manodeppresivt beteénde och gör livet till ett helvete för andra så fort du mår dåligt. Det räcker med att man har på sig något som har fel färg så spyr du galla över en. Du har ett oberäkneligt humör och kan hoppa på en för minsta lilla. Jag tänker inte vara din slagpåse mer. Du har slutat att existera för mig. Resten av mitt liv vill jag må bra och jag umgås bara med dom som jag känner mig trygg med. Du har jävlats med mig tillräckligt.

Jag vill inte ha en pinal av dig mer och om du sms:ar mer meddelande till mig så byter jag nr. Skriv inga meddelande heller på mina vänners facebooksidor. Mikael undrar vad du är för människa som kan skriva där och fråga varför jag är sur på dig, men om du glömt varför så vågar du inte fråga mig direkt.  Du vet varför jag är arg, så gör dig itne dummare än vad du är.

Lämna mig nu ifred och låt mig få leva mitt liv utan bråk och stress. Jag har fullt upp med hålla min värk i shack och må så bra som möjligt, så håll dig borta.

MVH YJ.

Jag kan inte låta bli att dela den här filmen från youtube. Tävlingsföraren Barbosa tar med sin fru på en runda, och han skrämmer totalt skiten ur henne stackar´n.

Hon får mig att tänka på den gången jag var ute på en av mina första provrundor med min Amazon, som var min första bil. Det var en Amazon 65:a och jag hade med mig en fd. pojkvän i bilen. Rundan gick över Skara och Götene och hem till Lidköping. Mellan Skara och Götene så hamnade vi efter en bil med husvagn som körde runt 70 - 80 km i timmen och det var 90 där. Nu för tiden får man köra 80 men då om jag inte minns fel så fick man bara köra 70. Jag hade bilar efter mig och jag hade bara kört om tidigare med min körskolelärare. Jag visade tydligt att jag skulle köra om och blinkade och ökade farten, men då när jag kom upp jämnsides så ökade bilen med husvagnen farten. Jisses säger jag bara. Jag gasade på jag med för längre fram på vägen så såg jag att jag fick möte och jag ville komma snabbt förbi. Men bilen med husvagnen bara ökade och jag fick pressa upp den gamla Amazonen så det gick i 160 km i timmen för att kunna komma förbi. Det var på håret. Min fd pojkvän var aldeles likblek och jag hann att se att dom i bilen med husvagnen såg skräckslagna ut dom med. Jag kunde ju ha saktat ner och avbrutit omkörningen men jag hade ju bilar efter mig, och jag hade inte så stor vana av sådana här situationer. Jag ska säga att det var i alla fall krut i den gamla Amazonen, men jag hade änskat att jag haft en kick down på den så jag hade kommit fortare förbi. Min fostermamma råkade också ut för en som ökade farten när hon skulle köra förbi. Jag har många gåner undrat varför folk gör så ibland, för det är ju inte på någon racerbana dom kör på.

Min fostermammas yngsta son Lars, åkte jag ofta med på bönpallen bak. Han hade en Honda 900 som han trimmat upp 1000 kubik. Första gånen jag åkte med honom var när jag var 14. Han hade kommit hem och frågade om jag ville föjja med och se på Speedway på Axvalla travbana, men jag fick skynda mig på om jag ville följa med, för han var sent ute. Jag ville absolut följa med. Jag hade ju alldrig åkt motorcykel förut eller set på speedway. När vi kom ut på Skaravägen sedan så drog han på så in i attans så jag fick svårt att hålla mig kvar där bak. Jag höll ju i pakethållaren bakom mig. Jag var lite för blyg för att hålla i honom just då. Jag ska säga att Skara vägen som annars är rätt rak, blev väldigt kurvig och jag försökte försiktigt kika över axeln på Lars för att få en skymt av hastighetsmätaren. Till min förskräckelse så såg jag att mätaren stod vi 190 och jag förstod då varför det kändes som om vi flög fram på vägen. Lars befanns sig bakom kåpan så han fick inte så mycket vind på sig. Däremot jag, jag fick hålla i mig för allt vad tygen höll och pressa mig framåt och gömma mig bakom Lars så gott som det nu gick, för jag satt lite högre. Den åkturen var en av alla vådliga åkturer jag haft med Lars när jag var ung. Glömmer alldrig heller när vi åkte till Anderstorp i Småland för att se på banracing. På dom smala smålandsvägarna så gick det i 160 och 140 i genomsnitt. Jag bara satt och väntade på att vi skulle krocka med något djur, och när vi kom hem så var jag jäkligt glad över att vara helskinnad hemma.

Nu nöjer jag mig med att se på filmer på youtube. Pulsen går upp i 120 bara av att se på tycker jag.