Jag håller på att dammsuga just nu, och under tiden så började jag tänka på, på mina 2 upplevelser jag haft av jordbävningar här i Sverige. Första gången under min livstid, då var jag bara 6 år, men jag minns hur dom vuxna pratade om hur kastruller hoppade omkring på spisen och hur tallrikar farit i golvet. Själv hade jag inte märkt något.

Andra gången så var jag betydligt äldre, men jag bodde fortfarande hemma hos min fostermamma. Jag minns inte om jag redan hunnit få körkort eller om det var strax efter. Det var i Maj eller tidig försommar och vi befann oss bakom huset vid solväggen. Jag satt på en stol intill väggen och min fostermamma låg i hammocken.   Fåglarna kvittrade men plötsligt blev det knäpptyst och det blev alldeles stilla i luften. Jag kommer alldrig att glömma den känslan, och jag minns att jag sa, va tyst det blev. Så satte en fasan igång att skräna uppe i dungen, en bit bort och strax efter hördes ett muller. Mullret växte och växte och kom rullande över åsen. I min fantasi såg jag ett lokomotiv fara fram i full sken ner mot oss, och så började väggplattorna på huset skallra. Jag studdsade upp från stolen och vände mig om och började stirra på plattorna. Min fosermamma låg kvar i hammocken och såg ut ett stort frågetecken.   Mullret rullade vidare mot Lidköpingshållet och lämnade oss gapande som två ugglor kvar. När mullret var helt borta började min fostermmma att gapskratta åt mig, och sa att jag inte sett ricktigt klok ut, när jag hoppat upp och ställt mig att stirra på huset. Ja det var ju snällt att säga så. Hon själv gjorde ju ingenting. Jag satt ju intill väggen och ville ju inte få något i huve´t om en tegelpanna eller en platta lossnade från huset. Jag kommer inte ihåg nu hur mycket på richterskalan det var, men man får väl vara tacksam över att vi inte har så stora jordbävningar här. Jag kan inte föreställa mig hur Japanerna har det där borta med sina jordbävningar som får hela landet att gunga och flytta på sig. Skalvet kom från någonstans vid eller i Vätterns botten den gången. Är det någon som minns?